SHOOT! BANG! FIRE!
Som alla vet så åkte jag, Tove och Ellen till Arvika festivalen för att se den käre herr Wolf. Lördagen den 14:e Juli så satte vi oss i en bil med Martin som chaufför. Resan gick bra och det var jättevarmt och fint väder. Vi var peppade och lyssnade på Patrick hela vägen dit. När vi kom fram så skulle Martin checka in sig i ett tält. Medans vi stod och väntade på honom så kände jag något som nuddade mitt hår. "Fågelbajs" tänkte jag på en gång. Och jag hade alldeles rätt. Efter ynka fem minuter på den dräggiga festivalen så får jag birdpoo i håret! Tove var min räddarinna och plockade fram "Hello Kitty" våtservetter med "Happy lemon"doft. Det funkade faktiskt riktigt bra. Ellen bjöd på pasta sallad med kronärtskockor (första gången jag riktigt gillade det) och det var jättegott. Vi satt på en stor gräsplätt, girlsen birade öl och vi var mycket förväntansfulla på vad kvällen skulle erbjuda.
Arvika festivalen i sig var inte guld. Vädret fick för sig att hetsregna på oss, goth kids med skärsår kryllade överallt, leran stank och ja, det var fan bara tråkigt. Vi tog en sväng till stan, gick runt men det var inte mycket att glo på. Vi käkade glass, frös och åkte tillbaka. Vi kollade en stund på Catti Brandelius, hängde vid öltältet under pinsamma "Pain's" spelning, kommenterade vad folk hade på sig, chillade under ett stort tält och svullade wok.
När det regnade som mest så var Ellen och Tove vid öltältet och medans jag satt kvar under det stora tältet så fick jag ett samtal av en stressad Tove att: "- NU, NU MÅSTE VI SKYNDA OSS!" klockan var då 18.30. Patrick skulle börja klockan 21.30. Bäst att vara där i tid så att man kunde få stå längst fram. Det låter verkligen som att vi var tre små fjortisar som typ skulle se Backstreet Boys eller nåt. Men ni kan nog aldrig förstå vad Patrick har gjort med våra hjärtan.
Vi gick till Apollo scenen som var skyddad av ett stort tält. Väldigt bra för då slapp man att bli blöt och stampa i lera. Det var redan pandor och poppare som klamrade sig fast vid stängslet. Men shit, hur länge hade dom väntat liksom?
Iallafall så skulle "Svenska Akademien" spela före Patrick klockan 19.00. Vi allvarligt led en hel timma med en massa hiphopare som skrek:-" JAG SA DU KAN OM DU VILL, DU VILL SÅ DU KAN!" det var extremt jobbigt, utmattande och varmt. Och jag hade en lång kille bakom mig som tryckte sina intima ägodelar under hela spelningen. Jag tänkte hur sjutton ska jag orka med en spelning till? Jag var ju helt slut! Men vi hamnade till sist längst fram.
Men tiden rann iväg och helt plötsligt så räknade vi ner minuterna tills han skulle upp på scen. "Nu är det 50 minuter kvar! Nu är det 30 minuter kvar! NU är det bara 6 minuter kvar! osv" Bandet hade soundcheck innan och jag råkade se vilken låt han skulle börja med och vilken han skulle sluta med. Men det gjorde inget, jag vart ännu mera pepp.
När han äntligen kom ut och vi hade skrikit oss hesa på introt så trodde jag knappt att det var sant. Nu stod han där, framför oss, bara två meter framför oss och sjöng alla dom låtarna som etsat sig fast i våra hjärtan. Jag grät en skvätt, fick gåshud, svettades, stod på tå, fick nackspärr och hade en annan tryckande kille som sjöng med i texterna jättfalskt under hela spelningen. Men det struntade jag i. Patrick Wolf glänste, hade stor energi, utstrålning, sjöng "Rihanna's Umbrella" i slutet på "Lighthouse" och ja, han till och med strippade på scen. Hahaha, lovely: "-The stage manager didn't like my strip show. I thought you were liberal up here in scandinavia..."
Han hade ett par röda lederhosen på sig och halva huvudet fullt med glitter. Han var den Patrick som jag och Tove såg på Scala i London 2005. Skillnaden den här gången var att det var ännu bättre. Han har liksom växt till sig på något sätt. Låtarna var gladare och energifullare än förut. Hans första låt som han började sjunga var "Wolf Song" en av mina bästa favoriter och det gjorde han så bra. Egentligen så skulle han ha bjudit på extranummer men tiden flög iväg och han pratade med publiken. Tove slängde upp en keps som vi tre hade skrivit på. Han tog upp den, satte på sig den och tog med sig den ut! Det gillade vi.
Nu känns det som att jag sitter och glorifierar honom men jag har sett en del mörkt från hans sida också. Jag tror även om jag inte skulle gilla honom så skulle jag nog tycka att spelningen på Arvika var en av dom bästa spelningarna någonsin. Efter spelningen så kändes min kropp som en potatissäck och mit huvud skrek "SÄNG! SÄNG!". Men det var det värt. Jag skulle till och med kunnat kissa i en flaska bland publiken om jag hade blivit kissnödig mitt under hans framträdande. För vad gör man inte för Patrick Wolf?
Arvika festivalen i sig var inte guld. Vädret fick för sig att hetsregna på oss, goth kids med skärsår kryllade överallt, leran stank och ja, det var fan bara tråkigt. Vi tog en sväng till stan, gick runt men det var inte mycket att glo på. Vi käkade glass, frös och åkte tillbaka. Vi kollade en stund på Catti Brandelius, hängde vid öltältet under pinsamma "Pain's" spelning, kommenterade vad folk hade på sig, chillade under ett stort tält och svullade wok.
När det regnade som mest så var Ellen och Tove vid öltältet och medans jag satt kvar under det stora tältet så fick jag ett samtal av en stressad Tove att: "- NU, NU MÅSTE VI SKYNDA OSS!" klockan var då 18.30. Patrick skulle börja klockan 21.30. Bäst att vara där i tid så att man kunde få stå längst fram. Det låter verkligen som att vi var tre små fjortisar som typ skulle se Backstreet Boys eller nåt. Men ni kan nog aldrig förstå vad Patrick har gjort med våra hjärtan.
Vi gick till Apollo scenen som var skyddad av ett stort tält. Väldigt bra för då slapp man att bli blöt och stampa i lera. Det var redan pandor och poppare som klamrade sig fast vid stängslet. Men shit, hur länge hade dom väntat liksom?
Iallafall så skulle "Svenska Akademien" spela före Patrick klockan 19.00. Vi allvarligt led en hel timma med en massa hiphopare som skrek:-" JAG SA DU KAN OM DU VILL, DU VILL SÅ DU KAN!" det var extremt jobbigt, utmattande och varmt. Och jag hade en lång kille bakom mig som tryckte sina intima ägodelar under hela spelningen. Jag tänkte hur sjutton ska jag orka med en spelning till? Jag var ju helt slut! Men vi hamnade till sist längst fram.
Men tiden rann iväg och helt plötsligt så räknade vi ner minuterna tills han skulle upp på scen. "Nu är det 50 minuter kvar! Nu är det 30 minuter kvar! NU är det bara 6 minuter kvar! osv" Bandet hade soundcheck innan och jag råkade se vilken låt han skulle börja med och vilken han skulle sluta med. Men det gjorde inget, jag vart ännu mera pepp.
När han äntligen kom ut och vi hade skrikit oss hesa på introt så trodde jag knappt att det var sant. Nu stod han där, framför oss, bara två meter framför oss och sjöng alla dom låtarna som etsat sig fast i våra hjärtan. Jag grät en skvätt, fick gåshud, svettades, stod på tå, fick nackspärr och hade en annan tryckande kille som sjöng med i texterna jättfalskt under hela spelningen. Men det struntade jag i. Patrick Wolf glänste, hade stor energi, utstrålning, sjöng "Rihanna's Umbrella" i slutet på "Lighthouse" och ja, han till och med strippade på scen. Hahaha, lovely: "-The stage manager didn't like my strip show. I thought you were liberal up here in scandinavia..."
Han hade ett par röda lederhosen på sig och halva huvudet fullt med glitter. Han var den Patrick som jag och Tove såg på Scala i London 2005. Skillnaden den här gången var att det var ännu bättre. Han har liksom växt till sig på något sätt. Låtarna var gladare och energifullare än förut. Hans första låt som han började sjunga var "Wolf Song" en av mina bästa favoriter och det gjorde han så bra. Egentligen så skulle han ha bjudit på extranummer men tiden flög iväg och han pratade med publiken. Tove slängde upp en keps som vi tre hade skrivit på. Han tog upp den, satte på sig den och tog med sig den ut! Det gillade vi.
Nu känns det som att jag sitter och glorifierar honom men jag har sett en del mörkt från hans sida också. Jag tror även om jag inte skulle gilla honom så skulle jag nog tycka att spelningen på Arvika var en av dom bästa spelningarna någonsin. Efter spelningen så kändes min kropp som en potatissäck och mit huvud skrek "SÄNG! SÄNG!". Men det var det värt. Jag skulle till och med kunnat kissa i en flaska bland publiken om jag hade blivit kissnödig mitt under hans framträdande. För vad gör man inte för Patrick Wolf?
Kommentarer
Postat av: Albin
vad fint!
Postat av: tove
indeed!
Trackback